Jag försöker skriva så distanserat jag kan och försöker vara saklig.
8 av de jag "träffat" under mitt liv har alla svikit mig på samma sätt: De faller för en kompis till mig istället. De ber om ursäkt och går vidare, kastar undan mig som om inget hänt. Ibland försöker de stryka över det genom att säga hur fin jag och att jag "förtjänar någon bättre". Detta är ju egentligen bara ett sätt att lätta deras egna samvete. För mig tröstar det ju inte.
Jag vet att några av er som läser detta vet att jag för ett litet tag seda var mycket, VÄLDIGT, lycklig på grund av en person. Gissa vad? Det var naturligtvis för bra för att vara sant. Ovanstående scenario hände igen. Jag kände mig så maktlös. Är det en förbannelse?
Jag har nu valt att lägga den esoteriska förklaringen åt sidan. Det måste ha med mig att göra. Vad kan jag göra för att bryta mönstret? Hur ska jag kunna lita på någon igen?
Hur kan jag arbeta med detta ur en bildpedagogisk synvinkel? Går det? Det är säkerligen för personligt material som det är nu, men jag kan ju alltid använda det som motor på något sätt. Jag MÅSTE det.
