Ok.
Nu, efter min 3-veckors VFU på Eskilstuna folkhögskola har jag märkt att en förändringskett i mig. Jag blev, för första gången på VFU, verkligen tagen på allvar som blivande pedagog i samtidskonst. Det föll på plats som en pusselbit som saknats. Om jag kan kalla det för metamorfos? ja, i min mening absolut. Jag kände mig viktig, och välkommen. Bekräftelse. Min roll var viktig, jag var viktig. En känsla jag önskar alla kunde få känna.
Jag fann precis nyss ord till mitt så kallade kall: Folkbildning och konst i det offentliga rummet är i högsta grad sammanhängande och bör bli sammanflätade. Det offentliga rummet erbjuder utställningsplatser till alla, medan salonger endast är till för ett utvalt få. Folkbildningen, som alltid sett sig som en politisk rörelse från gräsrotsnivå, bör nu alltså vända sig till denna form av miljö för att få fortsätta kalla sig folkbildning.
Jag måste nu hitta ett verktyg för att gestalta denna personliga utveckling.
1 kommentar:
Ditt kall är viktigt, och nog är det en smått försummad del av folkbildningen du tar dig an. Heja på!
Skicka en kommentar