Metamorfosens Ord.

Skissade ner vad min metamorfosprocess haft för ledstjärnor.

Kurzveil talar om en utvecklingsingularitet som människan kommer nå. Han föregås av tänkare som till exempel Hegel som talar om Världsanden som utvecklas genom motsättningar, och när vi människor som är aspekter av denna Världsande gått igenom dessa motsättningar kommer vi ha nått ett högre kollektivt medvetande.

Jag har tagit ner denna teori till en personlig nivå. Om min syn på världen förändras förändras hela världen. Min motsättningar har jag valt att kalla spänningsfält. Jag tror dock att vår utvecklings mål ligger bortom vår uppfattning om tid och rum.

Spänningsfälten skapar världens labyrint som förvirrar och förirrar. Det är dock omöjligt att inte lära sig något, att inte utvecklas. Processen pågår ständigt även om vi kan ha svårt att se oss själva i den.

James Carse talar om två polariteter. Det finita spelet och det infinita. För mig är det två förhållningssätt till livet. Ett är hållbart, det andra är det inte. För mer information rekomenderar jag hans bok "finita och infinta spel".

We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished,
Before it reaches the farthest star.

Jag börjar nu äntligen finna det sakrala i min mänsklighet. På en mer jordnära nivå finner jag mer och mer ett förhållningssätt till mig själv som folkbildare.