Konst som imitation, konstruktion eller... vadå??

Det antika Greklands syn på konst (Platons syn på konst) var att det helt klart var en imitation av den förnimbara verkligheten. Sedan dess har denna infekterade diskussion pågått huruvida detta (absurda) påstående är sant eller falskt och jag tror är grunden till att definitionen av vad som kan kallas konst och vem som kan kallas (eller för den delens skull kalla SIG SJÄLV) konstnär.

Jag undrar hur Platon skulle ställa sig till postmodernism. Men det är ju absurt att tänka så, Platon tillhörde en helt annan kontext och kanske är det inte Platon som serverar den smala definitionen av konst som är så seglivad ("jag gillar konst som ser ut som något").

Känns lite som att jag skjuter på folk som redan ligger begravda, men med tanke på just hur seglivad denna mem är så kan jag inte låta bli att dansa på Platons grav ibland.

Sedan har vi den andra föreställningen att allt inom konst måste ha en mystiskt, kodning som ska knäckas. Jag målar exakt det jag målar. Jag ger sedan denna optiska workshop till betraktaren. Det är i sin tur denne får irra sig runt i spännande landskap och labyrinter.

Här citerar jag Mr. Nietzsche:

"All Nature faithfully" - But by what feint

Can Nature be subdued to art´s constraint?

Her smaller fragment is still infinite!

And so he paints but what he likes in it

What does he like? He likes, what he can paint!