Identitetsverktyg i ljuset av det infinita spelet

Vi omger oss i olika grader av identitetsuttryck, som jag väljer att kalla "verktyg för igenkännande". Detta kan innefatta klädstil, musik, kroppens språk, humor, dialekt, inställning till olika frågor etc. Det ger betraktaren, den som söker en bekant identitet hos förmedlaren av uttrycket, verktyg för koppla till tidigare erfarenheter. "Aha, han är klädd på det viset, då lyssnar han kanske på den sortens musik" etc.

Huruvida detta är någon man anammat aktivt ("skaffat sig en stil"), eller helt enkelt "flutit" in in (som till exempel blivit "smittad" av en dialekt") tycker jag är mindre relevant. Men hur man förhåller sig till sina verktyg, i vilket grad man än är medveten om dem eller ej, är vad jag tycker är viktigt i rollen som lärare. För det är däri en deltagaridentitet kan bli erkänd och är i många fall en motorväg till att lära känna den identitet deltagaren befinner sig i under sina studier. Ett exempel på detta kan jag återknyta till mig själv: Det var ett riktigt lyft under mina studier på folkhögskolan då en lärare listat ut vad jag lyssnade på för musik. Vi knöt an på en gång och jag blev mer mottaglig för undervisningen. Jag tror därför det är viktigt att som lärare vara medveten om sociala subkulturer men också vilka signaler man själv ger iväg.

Detta handlar förstås inte om några stereotypa arketyper, utan snarare att sniffa rätt på människors egenheter utifrån första intrycket. Det handlar alltså inte om att döma utifrån det yttre, det vill jag understryka, utan hitta ingångar.

Detta är alltså en form av beteendevetenskap, ett ämne jag jag aldrig läst. Men jag tror att jag som lärare behöver uppnå en viss nivå av "street-smart beteendevetenskap".

Men hur kan man förhålla sig till sin identitet och alla sina verktyg för igenkännande? Har man som lärare en god idé vilka signaler man sänder ut och om man kan förhålla sig till detta tror jag man kommit en bra bit på vägen att lära känna, och bekräfta, sin deltagare.

Jag återkopplar nu till en fantastisk skrift av James P. Carse, en text som har påverkat mig otroligt mycket under mina år på HDK: Finite and Infite Games (Finita eller infinta spel)

I texten redovisar Carse ett sätt att se på handlingar i livet som är en del av åtminstone två typer av vad han beskriver som "spel", ändliga (finita) och oändliga (infinita). Båda spelen spelas inom regler, som har beslutats av deltagarna, men innebörden av reglerna är olika mellan de två typerna av spel. Boken betonar ett icke-allvarligt (eller "lekfullt") synsätt på livet hos "spelare", med hänvisning till sina val som "rör sig", och samhälleliga konstruktioner och sedvänjor som "regler" och "gränser".

Hans idé är att när en person ser sig själva som "spelare" i ett "spel" som normalt betraktas som allvarliga händelser, de är mer benägna att hålla ett öppet sinne och finna sig mindre besvärade av saker som kan ha oroat dem mycket tidigare ( Carse betonar dock att ibland är allvaret en obligatorisk regel i ett ändligt spel).

Identitet i ett finit spel

Se rätt ut! Ha rätt kläder! Ha rätt vikt! Träna bort din dialekt! Mera hår på huvudet! Större bröst! Skaffa rätt dialekt! Ät rätt! Ät fel! Sup dig snygg! Var dig själv! Så ska du se ut i vår! Så ska du se ut i höst! DIn musik suger! Inne! Ute!

Detta är ett tävlingsinriktat förhållningssätt som ofta förknippas med identitetens "måste". Detta märks kanske bäst bland pubertetsungdomar som försöker finna sin plats och sin identitet i en ganska kaotisk miljö. En del vill framstå som vuxna så fort som möjligt. Men kollar man noggrannare följer detta förhållningssätt med till vuxenvärlden. Mycket utav vårt samhälle bygger på dessa små tävlingar som hela tiden jagar oss. Frågan är om vi verkligen stannar och frågar oss själva om vi känner oss själva längre. Har identiteten gått förlorad till alla koncept vi vill leva upp till?

Identiteten i det infinita spelet.

Det finns bara ett finit spel och det är livet.

I detta spel kan vi inte förlora eller vinna. Faktum är att spelet spelas för att spelet ska fortgå. Det är i förståelsen av detta förhållningssätt till livet vi kan bli medvetna om varför vi gör som vi gör. Varför vi vill ge ut vissa signaler.

"Reglerna i det ändliga spelet inte kan ändras, av reglerna i ett oändligt spel måste förändras."

Idag omges vi av tusentals visuella intryck, bilder och symboler. Särskilt hos unga människor är det viktigt att utveckla en kritisk blick och på så sätt förhoppningsvis stärka den egna identiteten, självbilden och också tron på den egna förmågan att kunna analysera och tänka kring bilder. Konstpedagogen kan här spela en viktig roll som en slags länk mellan besökaren och konsten och som någon som har verktygen till att förstå inte bara enskilda konstverk eller utställningar, utan också i förlängningen vårt samhälle, historia, kulturarv och omvärld.

- utdrag från den teoretiska bakgrunden till Konstpedagogisk handbok, Gisela Fleischer.

Vad händer när identitetsbyggande övergår helt i konsumtionens klor?

http://www.youtube.com/user/soderbergtv2#p/u/8/asumATytxpA

Nåja inte världens bästa referens till det jag vill säga. Madonna är rätt kontraproduktiv, om budskapet är mindre konsumtion. Och ja, jag inser självbedrägeriet.

Men åter till ämnet....

Hur bygger man sin identitet idag? Vilka fysiska symboler används för att till exempel visa politisk inriktning? När jag växte upp var till exempel PLO-sjalen synonymt med vänstern, men den har high-jackats av modeindustrin och ses lika ofta på Avenyn en lördagkväll som på Andra Långgatan.

Jag påverkas av två krafter när jag försöker forma mitt yttre. Å ena sidan vill jag hålla en stilfull, enligt min "egen" standard, och andra sidan finns det saker som förändrar mig utan att jag har makt över det, till exempel åldrandet.

Sjuk..

Uhh...

Seg i skallen. Handledning i dag men jag var för sjuk. Se i huvudet och i kroppen.

Blev bättre nu fram åt kvällen och satte igång. Temporär förändring av mina yttre attribut. Detta för att jag vill veta vilka funktioner dessa verktyg har för mig, för min identitet.

Jag tog av mig alla piercingar och kände efter hur det kändes. Naket. Jag tog sedan av mig armbandsmyckena jag alltid bär. Ännu mer naken. Läskigt. Att gå omkring i mjukisbyxor föreföll sig naturligt, speciellt då jag var krasslig. Av med dem. Mustaschen rakade jag bort i lördags redan.
Denna nakna känsla måste jag jobba med. Faktum är att jag inte ens vågar gå naken i mitt eget hem eftersom jag tror att grannarna kan se mig.

Sedan satte jag igång med den stora förändringen, eller åtminstone den förändring jag fruktar mest och som jag aktivt motarbetar: Håravfall.

Jag tog en rakblads-kam (vet inte vad de heter på riktigt) som jag fick av S förra terminen. Den används ofta att "skulptera" fram en frisyr. Jag använde den som en kam. Hårtestarna föll ner i handfatet.

Någonting jag inte kan ta bort är mina tatueringar (om jag inte förargar den lokala mc-klubben kanske då).

I skrivande stund sitte jag helt naken, utan piercingar eller attribut jag är bekant med.

Biografi

Här hade jag inte mycket val hur andra såg mig. Min storasyster verkade vara nöjd och stolt i alla fall. Det är ju utifrån den där lilla krabaten det som idag är jag har formats ifrån.

Här är jag jag inte gammal, tårtan avslöjar 3-årsdagen.

Jag har nog alltid gillat att ha speciella kläder på mig. Många trodde att jag klädde ut mig, men jag vill minnas att jag mest inspirerades av vissa stereotyper. Jag gillade enhetliga färger på klädseln, hatade att ha märken eller reklam på mina kläder, för så såg ju inte kläderna mina hjältar hade ut. De hade ju oftast uniformsliknande kläder och ganska enkla till formen.

Den här "Emil-outfitten" hade jag ganska länge. Jag gillade blått vill jag minnas.

Det är mycket stor chans att jag inte vet att jag blir fotad här, jag hade (och har fortfarande) väldigt lätt att sjunka in i min egna värld.

Uhh..

Missade Anna Carlssons föreläsning idag, vilket var mycket dumt. Men jag får försöka efterforska på egen hand.

Jag har spelat in en liten film om mitt hem, men kan inte ladda upp den.

Ikväll ska jag till hjärnskrynklaren och se vad jag kan vrida ur mig själv. Vilka änglar/demoner finns där inne?

Vilken tuff kille!

"Is that what a real man is supposed to look like?"

Vi har alla olika lager som vi dekorerar i olika grad för att säga: Hej! Detta är jag! Se mig!

Mitt projekt handlar om detta. Vad säger min mustasch, mina tatueringar och frisyr?

Vad säger mina möbler om mig?

Jag tror i skrivande stund att dessa lager går att skala av, värdera och omdefiniera.

"Fuck off with your sofa units and string green stripe patterns, I say never be complete, I say stop being perfect, I say let... lets evolve, let the chips fall where they may. "

Men.. vem är jag när alla instrument för att konstruera en identitet tagits bort?

"...you're not how much money you've got in the bank. You're not your job. You're not your family, and you're not who you tell yourself.... You're not your name.... You're not your problems.... You're not your age.... You are not your hopes."

Alla citat inom situationstecken är från Chuck Palahniuks Fight Club.

EFTERSOM DET NU FINNS EN CARL I GRUPPEN HETER JAG NU C-R ^^

Reflektion so far

OK. Självporträtt??

Ja. Då min framtid ligger inom folkbildningen, så är detta något viktigt. Folkbildningen skall utgå från dess deltagare. Dess deltagare bidrar till bildningens helhet. Varje individ bidrar. Demografiska, kulturella, etniska och sociala skillnader skall ses som tillgångar. Dessutom söker många individer sig till folkbildningen då de vill hitta en ny roll i vuxenlivet, baserad på sina tidigare erfarenheter.

Att jobba med människors identitetssökande är viktigt för mig, då identitet är en ständigt pågående process, inte ett stagnerat ställningstagande som man ska förväntas hålla resten av livet.

Självporträtt

Jag har nu verkligen försökt hitta en tråd att ta upp. Att jobba med självporträtt var svårare än väntat. Jag har ju inte haft problem med det förut, men när jag gör det till ett projekt blir det helt plötsligt svårare. Jag har nog hängt upp mig på ordet självporträtt. Men det är viktigt att ha ett projektnamn, annars blir det lätt flum.

Men jag tänkte igenom vad som är viktigt för mig.Ett ämne som är och förblir viktigt är mitt egna hem. När jag är ledsen och världen ter sig kaotiskt syns det i mitt hem; jag slutar bry mig om att vårda (städa) det och när jag mår bra så sköter jag det.

Så var så goda, här kommer en redovisning om hur jag bor, en förlängning av mig.

Jag har fotograferat en punkt, gått till denna punkt och fotograferat en ny punkt, gå tt till den etc.

Jag beskriver mig själv.

Jag.

Blivande vuxenpedagog. Konst som verktyg. Rik inre värld. Copycat. Långsynt. Eld.

Jag är stolt över mina ytterligheter, oavsett om de är fördelaktiga eller inte.

Musik och visuellt samarbete kan få mig att explodera i kreativitet.

---
Ok detta var betydligt svårare nu än förr i tiden. Har jag blivit blygare, eller har jag insett att man som människa är mer komplex?
Jag stoppar här för nu.
---

Calling out

This is Carl calling out to you.
You are more than your occupation, your style and your blog. You are more than your education. You are definitively indefinable by any numerical measures. You are capable of far more than your teachers and TV limited you to think by AGGRANDIZE the small scraps you where given.
You are a human being for fuck sake, your life has value and meaning. Claim it. Fight the future! Carl out.

Spegelreflektion till självporträtt.

Hur ser man sig själv?

Ja, att ge en opartisk bild av sig själv är omöjligt. Det är ju därför vi har sådana saker som till exempel betyg eller omdömen, för att låta andra tala om för oss vad vi är eller inte är. Istället för att skapa oss själva låter vi andra definiera oss. Det finns något tillfredsställande i att få höra andras beskrivning av ens person. När de säger något bra, men de egenskaper som begränsar ens person vill man inte höra.

När man själv definierar sig blir detta ännu tydligare. Det finns mörka sidor och ljusa sidor, och utöver detta finns föreställningar om oss själva vi skapar genom klädstil, släktskap, vänskap, tillhörighet, genusbesläktade definitioner etc.

Svaret är att göra ett "universalt sannt" självporträtt är omöjligt. Det finns ingen kamera eller spegel som återger hela ens personlighet. Personligheten är så abstrakt i den meningen att den byter beskrivning från betraktare till betraktare.

Det vattnas i munnen när jag ger mig i kast med detta projekt.

Vad ska jag göra?

Ett så beskrivande självporträtt som möjligt, hur pinsamt det än kan vara. Min inspiration är hur jag beter mig i olika situationer, som jag kommer observera. In i mixen kommer även intressen och min självbild att slängas.

JAG SÄTTER MIG IN I MIG

Det här ska bli intressant. Kanske det intressantaste jag någonsin gjort. Jag ska redovisa mig själv här på bloggen. Hur uppfattar jag mig själv? Genom vilka estetiska verktyg gestaltar jag min min självbild? Hur tror jag att andra ser på mig?

Frågor som folk ställer sig själva varje dag. Min miljö är jag och jag är min miljö. I olika grader.

Identitet. Hur skapar jag min identitet? Hur formar jag den?

Det här ska bli kul, för jag har en tendens att överraska mig själv. Som att arbeta med ett material som man inte har full kontroll över. Sånt jag älskar.

Jag sätter mig in i det

En idé jag fick nu på kvällskvisten... Jag utförde och testade om det ledde någonstans. Jag satte in mig själv i en bild jag gjorde för en herrans massa år sedan, och sedan lät mig "smälta in" in med bilden via lite funktioner i gimp.

Om detta leder nånvart vet jag ej. Men jag får se det som en skiss, och det finns inga dåliga skisser.

Det är väl det här med självporträtt jag fastnat för. Vad kan ett självporträtt vara? Vad kan det inte vara? Enligt min uppfattning kan allting som berättar ingående om konstnärens miljö och förhållningssätt till miljön vara ett självporträtt. Men om detta vore sant skulle väldigt många konstnärer gjort självporträtt utan att det var deras mening. Alltså måste det framgå tydligt att det är meningen att konstnären vill berätta något om sin miljö.

Detta är förstås mina egna tankar och jag har inga belägg för detta.